Jag kan inte låta bli att fundera på hur mitt liv ser ut för tillfället.
Tänka på så mycket jag har förlorat, på så otroligt kort tid.
Att jag förlorade min morfar, var nog det största nederlaget av alla.
Men sen samtidigt tänka på allt jag har vunnit.

Det har snart gått ett år sedan jag flyttade upp till Göteborg.
Flyttade ifrån hemma. Där allt var så säkert och jag hade alltid någonstans att vända mig.
Man känner till gatorna, folket, fiken. Men vet vad som finns runt nästa hörn.
Jag flyttade från min säkerhet.

När jag flyttade till Göteborg, så chansade jag.
Jag kände inte till någonting. Jag fick kämpa mig fram.
Men lyckades få rutin och lära känna nya människor.
Jag träffade några av de bästa som har förgyllt min tillvaro här något så otroligt.

Det har liksom gått i perioder det här.
Vissa dagar vill jag bara packa ihop allting och flytta hem. Känna mig säker igen.
Men sen trivs jag bra här. Jag har skapat mig ett eget liv och min egna tillvaro.
Med underbara vänner.

Men jag saknar min familj där nere så det gör ont.
Det känns så otroligt konstigt att inte kunna vara nära dom.
Ett år senare, och jag saknar dom bara mer och mer.

När jag flyttade förlorade jag så mycket, men jag vann något annat.

Det är tufft, otroligt tufft. Eftersom jag inte är så stark som människa.
Jag är lika ömtålig som glas.