Imorgon så vill jag höra vad du har att säga.
För just nu vet jag inte om jag har något att säga dig.

___

jag har nytt nummer, bara tillfälligt, men vet inte hur länge.
Tänker inte skriva det hör för jag vill inte att vissa personer ska få det.

Ledsen, Lättade, Förbannad?

Just nog är jag nog allting på en och samma gång.
Att ni säger något sådant utan att komma och prata med mig först.
Det betyder ju bara att jag inte betytt något för er och att ni inte har värdesatt någonting.
Dessutom att ni skickar det via sms, det bekräftar ju bara det jag tänkt.

På något vis känner jag en lättnad.
För tydligen var vi inte så bra vänner som jag trodde.
Dessutom mådde jag väldigt dåligt av kommentarer som en viss person fällde.
Menade kanske inget illa, men jag tog åt mig så förbannat mycket varje gång.
Det var inte precis roligt att vara 5-hjulet och jag kände mig obekväm.
Men ont gör det, förbannat ont.

Så nu släpper jag alltid, ner till ingenting.

Och försöker gå vidare.

En av de bästa jävla utländska serierna ever!

سنوات الضياع

Somewhere over the rainbow

<3

Jag har suttit och tänkt en del nu när jag varit ensam,
och inte spenderat så mycket tid hemma hos Katti och Emelie.
Något som verkligen slagit mig.
Det är att min mofar är död.
Det är helt ofattbart.
Det gör fortfarande lika ont, det är en grym smärta.
Som jag dessutom måste leva med.
Hur ont det än gör, så måste jag gå vidare.

Varför skulle just han dö?
Varför upptäcktes det så sent.
Om det hade upptäckts tidigare. Innan spridningar.
Hade du överlevt då?

Jag har suttit och tänkt på alla minnen med dig.
Allt man sa, men inte gjorde.
Jag vet att jag alltid kommer ångra att jag inte visade mer, hur mycket jag älskade dig och hur mycket du betydde för mig.
Denna sommaren kommer göra så förbannat ont.
Att du inte är med oss.
Du fyller ju år snart. Den 7 juli.
Men du är inte här längre. Och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Jag gråter och det gör ont i hela kroppen.
Jag önskar att du var här.
jag vill bara ge dig en kram, känna dina armar runt mig och hur du skämtar med en.
Spela fotboll i trädgården.
Eller spela racket.
Jag vill äta dina kåldolmar och dina skrabbeluckor.
Jag vill bara fem år igen och att du ska köra mig på din cykel ner till havet och mata fåglar och leka på lekplatsen.
Jag vill att du ska ta mig och mina syskon till lekplatsen och leka igen.
Jag vill höra dig skratta.
JAG VILL ATT DU KOMMER TILLBAKS.

Fan, fan, fan, fan

Nu är jag inne i en sådan här hemsk period i mitt liv igen.
Då all lust bara försvinner från min kropp.
Jag är vad mina älskade vänner kallar mig, tråkig.
Det värsta är att jag VET att jag är tråkig.
Jag är så förbannat tråkig att jag bli less på mig själv.

Jag vill dra ut, jag vill gå i stan.
Jag vill åka hem till mina vänner och bara va.
Men jag orkar inte. Av någon anledning så dras jag hemåt för att sitta i min lägenhet,
och ha sådan förbannad ångest.

Jag är konstant trött och kan aldrig hålla mina ögon öppna.
Det spelar ingen roll hur många timmar jag sover. Testat allt.
Jag har ingen matlust och kan inte minnas när jag åt något ordentligt sist.
Idag har jag levt på två äpplen och förbannat mycket vatten.

Jag orkar snart inte längre.
Allt är så jävla jobbigt och jag är så trött.

Nu ska jag krypa ner i min säng och sova och bara glömma mina problem.
Sen får jag se om jag får ner något äpple till frukost imorgon.
Sen blir det fika på stan med T. Ska iallafall dricka apelsinjuice.

Alltid älskar Good Charlotte. Bästa

I love this video!

upp och ner, ner och upp.
Ut och in, in och ut.

Depp.

Förälskad i denna låten.

Jag satt fast på botten, trodde aldrig helvetet skulle ta slut Men så kom du, räckte fram din hand och hjälpte mig ut Du fick mig att önska fast jag gett upp hoppet för länge sen Du fick mig att börja tro på kärleken igen Redan första gången vi var blev jag överdrivet kär. Visste inte att men redan efter en dag kunde känna så här Men efter några dagar försvann du lika fort som du kom Du gick din väg och vände dig aldrig om Jag fick aldrig veta vad jag gjorde för fel Snälla kom tillbaka behöver dig för att vara hel

Jag vet att jag, en gång i tiden, visste vad skratt och leenden innebar. Jag visste vem jag var och vad jag gjorde. Ja, jag visste verkligen. Nu liknar jag mer någon som försöker skratta och le. Ja, jag gör som så många andra gör. Jag går runt och gör allt vad jag kan, allt för att gömma att jag inte längre vet vad lycka är. Det hade låtit väldigt poetiskt och vackert att skriva att jag inte vet vad kärlek är. Men trots det vill jag inte ljuga. Några rader av ord får mig inte på bättre humör nu, hur vackra de än är. Det går inte längre. Så ja, jag vet väl vad kärlek är. Men jag vet faktiskt inte om jag vet hur det känns. Låtsaskärlek är ingenting för mig längre, det får mig bara att hata mig själv ännu mer. För om mina tårar hade varit ett väder, hade de varit ösregn. Hade de varit ett tillstånd hade de varit bottenlös sorg. Hade mina tårar varit en del av livet, hade de varit döden. J

ag vet att jag, en gång i tiden, visste att tårar kom vid kärlekens slut. Jag visste att jag inte borde ge mig in i den förbannade leken. För det är just vad kärleken är, en lek. En lek som krossar, sårar, förstör, dödar. Kärleken är som en bil utan förare. Här och var kör den på någon, skadar den. Inte med mening, förstås, och inte för att ödet vill det. Allting handlar bara om en JÄVLA slump. Nuförtiden ser alla mig som, en som liknar någon som en gång förstod varför tårarna kom. En som visste bättre än att förstöra för sig själv. De tycker att jag liknar någon, som en gång trodde på det alla sa. Men tiden läker inte alla sår.

Jag vet vad som händer när äkta vänskap tar slut. Jag vet att man gör allt man kan för att inte visa att något är fel, jag vet hur det känns. Det känns likadan som med allt annat man gömmer här i livet. Drömmen att alltid kunna gå till någon och berätta allt som hänt, finns inom oss alla. Men ändå gör alla så som de inte borde göra. Fast det går inte att någon kommer fram med en mall och säger: ”Hej, det är såhär ni ska göra i framtiden, då blir ni bra” Livet funkar bara inte så. Livet är mer som en uppgift man måste klara utan att be fröken om hjälp. Det går inte att bara räcka upp handen och vänta på att någon ska komma och sudda ut sorgen ur ditt liv, när du inte når ända fram till suddgummit. Det är något du måste klara själv, på ditt sätt.

Och jag vet att jag, en gång i tiden, visste hur jag skulle göra alla sakerna på mitt sätt. Jag hade hittat den jag ville vara, och om dagarna gick jag runt, lycklig som vilken annan människa, och bara var. Var på mitt sätt, gjorde på mitt sätt, levde på mitt sätt. Men allting krossades, av den jävla slumpen. Jag vet nu, att fast man har drömmar och all vilja, når man inte alltid dit man försöker. Folk skaffar sig en bild av en utan att riktigt veta vad som egentligen borde finnas på den bilden.

Jag vet att jag, en gång i tiden, levde livet för fullt, men att jag sedan glömde bort hur det gick till

Jag tog en risk, jag chansade.
Jag satsade allt jag hade.
Och grejen är att jag föll.
Så otroligt hårt. Ont gör det som bara den.

Jag är inte en sådan person som brukar satsa. Men för en gångs skull i mitt liv så gjorde jag det,
Och jag har lärt mig att det gör förbannat ont.
Men vågar man inte satsa så kommer man ingen stans.

Ja, jag satsade, jag föll. Stenhårt.

Det är lite konstigt det här egentligen.
När jag är nere i Skåne. Så är det inte längre hemma för mig.
Hemma för mig. Är i min älskade två uppe i Göteborg.

Jag älskar att åka till mamma och pappa.
Det är ett otroligt lugn.
Det finns mycket där nere som jag saknar här uppe.
MIn familj och mina vänner.

Men det jag har här uppe.
Det är så mycket bättre, för tillfället.
Jag älskar mina vänner här uppe.
Utan Kattis, Emelie och Jessica vet jag inte vad jag hade gjort.
Jag älskar att jag har en egen lägenhet.
Där jag kan vara för mig själv.
Jag är lite av en ensam varg.



Jadu. borta bra, men hemma bäst

 

Well, back from work.
Riktigt seg dag på jobbet. Kände ändå att jag hade energin och tålamodet.
Men alla hade tydligen ätit surströmming idag. För ja, de var banne mig allt sura!
Hemma i Skaune. i min familj då. Säger alltid pappa att de har en fis på tvären.

Jag kan förstå och vet, att människor hatar telefonförsäljare. Det är jag inte förvånad över.
MEN. Det finns faktiskt ingen anledning till att vara, dryg, elak, skricka och bete sig allmänt illa!
När jag går till jobbet så är jag väldigt medveten att jag kommer ringa till 90% sura och 10% trevliga/likgilltiga.
Det finns en enkel lösning om man inte vill att telefonförsäljare ska ringa hem till en.
Man anmäler sig till NIX. Snabbt enkelt och man slipper vara otrevlig mot oskyldiga människor som försöker kunna leva på svält lön. För att de just inte kan få ett annat jobb.
Då slipper man sådana samtal som man hatar. Lätt va?

Så jag tycker folk kan sluta vara så otroligt jävla otrevliga.
Det är inte svårt att säga "nej tack, jag är inte särskilt intresserad". Istället för att skrika
att man hatar personer som mig, att vi är helt dumma i huvudet och så jävla trött på oss. För att sen slänga på luren.

Fast jag brukar inte tolerera sånt här skit. Jag säger ifrån.
Fast tacka Gud för de trevliga, som kan förgylla ens dag!

Ni borde ha en eloge.

Over, and out!

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre.
Det känns som om hela mitt liv har stannat upp.
Som om jag inte riktigt fungerar längre.

Jag har lärt mig att vara duktig på att skratta när jag är med mina vänner.
Att skämta, vara framåt och se allt positivt.
Det gäller överallt. På jobbet och hemma med vännerna.

Men sanningen är att jag håller sakta på att dö innifrån.
Jag ruttnar känns det nästa som.
Jag är totalt olycklig och otroligt deprimerad.
Det finns ingen som vet vad som händer bakom stängda dörrar.

All sorg och all saknad, rinner ur mig så fort jag säger hejdå
och åker hem.
Låser dörren.
Då faller jag ner i soffan, gråter.

Inte för att jag tror det är någon som kommer orka att läsa allt detta. Men jag var bara tvungen att få ut det.
Jag vet inte hur länge till jag ska orka helt enkelt.

Att sitta här, i mitt andra hem i Blekinge. Och sorgen är mer påtaglig än någonsin.
Ett tungt hjärta, ett bristande tungt hjärta.
Jag känner mig levande död.
Jag känner mig konstant spyfärdig och illamående.

Jag skulle egentligen bara vilja stanna upp.
Skricka helt förtvivlat och bara visa hur mycket det brister inne i mig.
Men nej jag spelar vidare. Jag skrattar, är framåt. Lever upp.
Medan jag dör sakta inombord. Och jag inser att ingen någonsin kommer förstå.

Funderar stark på att lägga ner den här bloggen. För ärligt, vem vill läsa om mitt trista liv.
Vem bryr sig, ärligt talat.
Vill lägga ner både bloggen och mitt liv. Och bara sätta mig i min lägenhet. Iallafall för ett tag.
För just nu, finns jag inte längre. En stor del av mig begravde vi ner igår och kan inte hitta en väg ut, mot ljusare tider.

Kim Sjökvist
med tårar, ångest och sorg

Idag var jag på begravning av någon av de underbaraste människorna jag någonsin träffat.
Min älskade morfar.
Det var det jobbigaste jag varit med om, efter det jag fick reda på att han var död.
Men jag har nog inte velat inse det än, att han är borta.

Men du är en del av mig och det kommer du alltid vara.

Lyssna på låten.
Finaste ever.




Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.

Snälla kom tillbaks
Snälla?




Jag vill ha dig här.
Det gör så ont

you'll learn to appreciate every little thing when it's gone .. but then , it's too late