Ett år, ett år av saknad.

Jag stängde av alla känslor. Jag låg och grät hela natten då jag kom hem från sjukhuset
efter att ha sagt hejdå till dig. Sen så slutade jag gråta.
Jag slutade känna. Det var så mycket enklare då. Jag ville inte prata om det.

Just idag. Kom tårarna och alla känslorna tillbaks.
Fan vad jag saknar dig. Du var en av de första som kom mig nära, när jag
flyttade upp hit. Vi umgicks nästan alltid. Pratade om allting. Jag visste att du alltid
fanns där. Och du fanns där för mig.

Jag saknar dig så jävla mycket.
Det gör så jävla ont.

Idag, idag kom alla tårar och känslor tillbaks. Det gör lika ont nu.
Som det gjorde då.

Sanna Lange. Jag älskar dig.


Jag, Sanna, Katti

Just idag känner jag lycka.
Jag inser verkligen vilka underbara vänner jag har
lyckats skaffa mig här uppe.

När jag bodde i Skåne. Hade jag inte mycket till vänner alls.
Det mesta var bara väldigt ytligt. Och ingen som jag idag kan känna
verkligen var min vän. Utan jag var mest den som man ringde när ingen annan fanns där.
Jag har fått stå ut med väldigt mycket skit i min uppväxt. Mer än vad folk kan föreställa mig.
Och jag kan se tillbaks och känna en stor sorg. För jag missade så mycket.

Jag växte upp väldigt snabbt. Jag var inte riktigt den där lyckliga människan som sprang runt och njöt
av livet. Allt var ganska svart.

Men sen flyttade jag 30 mil bort. Och som min pappa sa. Så är det, det bästa jag någonsin gjort.
Jag hittade mig själv. Jag insåg vem jag är, och vem jag vill vara. Jag lärde mig att stå på mig själv.
Jag har träffat en del människor här. Även fast en del bekantskaper kan vara ytliga (vem har inte sådana). Så har
jag hittat vänner som står mig så otroligt nära som jag älskar av hela mitt hjärta.

Även fast min uppväxt kanske har satt spår i mig. Jag är väldigt känslig. Behöver bekräftelse. För jag är alltid rädd att historien ska upprepa sig. Att jag ska stå där ensam och hur hela ens själ känns krossad.

Men just nu, just idag. Är jag lycklig.

Jag har hittat hem.

Nothing lasts forever. So live it up, drink it up, and laugh it off.

Avoid the bullshit, take chanses and never regret because at one point it was exactly what you wanted.

Jag är så himla nervös av någon anledning.
Eller jag vet ju varför. Men egentligen borde jag inte vara det.

Malin åkte precis hem och jag ska platta håret och göra
andra kvinnliga saker som att raka benen inför min resa imorgon.

Jag ser verkligen fram emot denna helgen, det ska bli så roligt!
Skönt att komma iväg och träffa nytt folk och nya upplevelser.

ÅÅÅH jag blir så nervös av att bara skriva om det!
Nu ska jag diska så jag får något att göra.

Vi hörs när helgen är över.
Då ska ni få en lång update om min helg och what I've been up to.

Romeo take me somewhere we can be alone
I'll be waiting all there's left to do is run
You'll be the prince and I'll be the princess
It's a love story baby just say yes

Oj oj oj, tiden bara flyger iväg och uppdateringen glöms bort lite ibland.
Sorry!

Jag har varit i Skåne och firat jul med familjen.
Fram kom och trots att jag åkte tåg. Fast jag fick ta taxi
i 13 mil för att komma hem. Sj betalade såklart ;D

Sen har jag även handlat en riktigt fin nyårsklänning.
Bild oå den får ni se på nyår.
Jag har äntligen köpt en kamera. så nu ska här förhoppningsvis
komma upp flera bilder.

Puss

- M - fin, finare, finast


_____________

Det finns alltid lite ärlighet bakom ”jag skojar bara”.

Lite kunskap bakom ”jag vet inte”.

Lite känslor bakom ”jag bryr mig inte”

och lite smärta bakom ”det är lugnt”.

Butterflies.

Du sätter ett leende på mina läppar.

Jag vet om att jag kan vara väldigt känslosam. Reagerar väldigt mycket på saker som egentligen inte ens är värd
ens reaktion. Jag vet att jag kan vända på mitt humör väldigt snabbt. Från att vara gladast av alla och sen sitta och sura i ett hörn och vara förbannad.

Jag är inte precis glad över att jag är sådan och försöker bättra mig.
I know I can do it.

___

För tillfället känns det väldigt konstigt att bo här i Göteborg. Jag har precis (för några dagar sedan) kommit hem från Skåne. Jag tror aldrig det har varit så skönt att åka hem och hälsa på. Men jag ville inte riktigt åka hem till Göteborg. Men sen tänkte jag att det skulle bli ganska skönt att träffa mina vänner.

Det som är så sjukt. Är att jag snart har varit hemma en vecka och har knappt träffat en enda av mina vänner. Vi pratar inte ens nästan. Det känns konstigt att vara borta i fem dagar och sen komma hem, och känna känslan av att man inte har någonting kvar. Det enda jag gör om dagarna är att jobba och sen komma hem och stirra in i tv:n.  Ja är riktigt less.

Det finns en person som förgyller mina kvällar lite. Men det ska jag inte gå in på. Du vet vem du är.

Ibland känns det verkligen som om man används lite som ett substitut. Som om jag duger att umgås med när man inte har någon annan. Jag måste lära mig att inte släppa in människor lika lätt för det sårar mig bara. Men sen samtidigt. Någon gång måste det vara värt det?

Jag önskar att jag hade Dawid och Jonas här. Jag älskar er!



Jag och bästis Jonas.



Soulmate och jag.

___

M

---

Ibland kan man känna sig sådär otroligt lycklig. Livet känns för ett ögonblick sådär komplett.
Man går runt med ett konstant leende på läpparna och känner lyckorus.
Lyckoruset får jag alltid när jag umgås med mina vänner. Eller min familj. Då känner jag total lycka.
Som om jag borde vara den lyckligaste i hela världen. Vilket jag säkert också borde vara.
Jag har några av de mest underbara människorna i världen runt omkring mig.

Men ibland kan jag inte hjälpa det. Jag sätter mig ner på kvällen. Det är totalt tystnad. Och på något sätt känns det som om allt trillar ihop inom mig. Som om det där hålet som alltid ligger längst in och döljs av bra saker här i livet, det känns som om det expanderar och ska svälja hela mig. Det är en konstig känsla som jag ibland inte kan sätta fingret på. Att känna sådan ensamhet när jag är långt ifrån ensam. Känns konstigt och mäktigt på något sätt.
Men jag vet vad det beror på. Det vet jag. Det stör mig att jag inte bara kan släppa det och leva livet som en 21-åring utan att behöva springa och tänka på sådant. Det kommer när det kommer. Det händer när det händer.

Det känns som om alla i min omgivning har någon. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig. Att jag betyder inte så mycket. Om man jämför. Det är en sådan korkad tanke så det finns inte. Det vet jag. Mer korkad kan jag inte bli. Kärlek. Jag vill bara hitta kärlek. Jag vill ha mysiga hemmakvällar och krypa upp i någons famn. Jag vill vakna på morgonen och ha någon bredvid mig. Någon att vara lycklig med. Att dela vardagen med. Det känns otroligt tomt ibland att jag nästan blir helt spyfärdig. Samtidigt känner jag mig otroligt patetisk..

The cure is if you let in just a little more love
I promise you this: a little's enough.

Ingen kommer säkert läsa det här och ännu mindre kommentera det.
Men jag fick skriva av mig lite.

Olof, Jonas, Dawid, Isac. Ni förgyller min tillvaro och ni gör mig lycklig. Ni gör att det svarta hålet i mitt bröst nästan känns helt borta. Tack för att ni finns.

I sit around and wonder,
and watch the days go by.
I look at all the pictures,
and ask, why did you have to die?

You've always been there for me,
because you were my best friend,
and I was always there for you
until the very end.

But now it's time to let you go,
your spirit now is free.
Even though you won't really be gone,
because you'll live inside of me.

So when we have to leave you
at your resting place,
I will always remember
your smiling, beautiful face.

This is hardly a goodbye,
so I won't weep anymore,
because now you're in better place
then you ever were before.

Even though that I will miss you,
and I'll think about you everyday
you'll always be my best friend,
and that's all I have to say.

jag har tänkt på det här blogginlägget i flera dagar.
Men jag finner egentligen inte ord för hur jag ska uttrycka mig.

Det gör så ont i hela mig att du inte finns kvar längre.
Jag kanske inte visar så mycket känslor. Men det är mest för att jag inte vet hur jag ska hantera det.
Det hela känns så overkligt.
Att jag aldrig mer ska få se ditt leende och få ge dig en kram.
Säga att jag älskar dig.

Jag vill dansa med dig, till våran låt. Med våra sjuka rörelser.
Äta tacos och dricka cola. Bara vara.

Det finns så mycket jag vill säga. Men jag får inte fram några ord.
Jag hatar att jag inte kunde gå till din minnesstund för att jag var tvungen att jobba.
Jag hatar att jag inte kan gråta, för jag fattar nog inte riktigt än.
Det går inte att förstå att du inte finns kvar hos oss längre. Mitt hjärta blöder.

När jag såg dig på sjukhuset. Ligga där helt kall.
Det var som om du sov riktigt djupt. Man ville nästan skrika till dig att du skulle vakna.
Men du vaknar inte. Du förstår inte hur ont det gör.

Men jag vet att du vill att vi ska leva och njuta av livet. Njuta av varandra.
Jag älskar dig Sanna Lange. Jag saknar dig av hela mitt hjärta. Jag önskar du var här.



Jag älskar dig! En dag ses vi igen. Då ska vi dansa tillsammans med våra fåniga rörelser igen.
Föralltid i mitt hjärta.

you should know by now.

Jag har försökt samla mina tankar och lista ut vad egentligen vill ha sagt med detta blogginlägg.
Det finns så mycket att säga, men hur ska man få dig att förstå.

Vi har ställt upp för dig i vått och torrt. Men vi får absolut ingenting tillbaks.
Den enda gången man duger för dig är när du anser att man ska hjälpa dig.
När det känns bra för dig. När du behöver något, ringer du oss.
Jag är trött på ditt jävla skitsnack och ditt utnyttjande. För det är exakt vad du har gjort.

Du har utnyttjat oss till max. Du är egoistisk och kan bara se saker från din synpunkt.
Du är så bortskämd. Tror inte ens du själv inser hur mycket.

Det har kommit till en gräns då inte någon av oss kan acceptera ditt beteende längre. Vännskap handlar om att ge och ta. Det enda du gör är att ta. Du ger aldrig någonsin något tillbaks.
Det får va ett slut på det här nu.

När du insett vad du har gjort och står för det. Och det blir en förändrar. När du ber om ursäkt.
Så kan vi ta upp kontakten igen. Men fram tills dess. Så anser jag inte att jag behöver en sådan vän som du. Som utnyttjar en. Det förtjänar inte någon av oss.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sätta ord på det jag känner.
Det är som en klump i magen som bara blir större och större.
Det känns som ett konstant illamående.

Jag går igenom månad för månad hela tiden i mitt huvud.
Jag har raderat alla sms. Men jag har läst dom så många gånger att jag kan utan tvekan rabbla upp dom
utantill.

Jag spelar igenom kvällen när vi först träffades. Fast jag ignorerade dig och stötte bort dig så gav du dig inte.
Nu är det du som stöter bort mig.

Jag vill inte riktigt förstå vad som har hänt.
Att någonting som har pågått under en så lång tid. Som jag trodde växte till något riktigt bra.
Kanske, möjligtvis. Eller jag hoppades. En framtid tillsammans. Men hur dum får man vara.

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag är tom. Visst jag kan skratta, le. Men allting känns hopplöst och jag håller konstant tillbaks tårarna.
Det känns som om jag ska spy.

Meningslöst.

Det är så konstigt ibland.
Att fast jag är i ett rum fullt av människor som jag älskar.
Som älskar mig. Så känner jag mig ensammast i världen.
Jag gillar inte den känslan alls.

Jag vill så mycket. Men ibland känns det som om man inte får ett dugg tillbaks.
Man bara ger och ger.
Jag orkar inte mer. Nu får det vara slut på det här.

Vill bara låsa in mig i lägenheten och be alla dra åt helvete.

Så,

God natt och fuck you.

Vad sägs om att lägga den sämsta helgen i världshistorien.
Samtidigt passar jag på att lägga falska vänner bakom mig också.

Fuck you, fuck you very much.

Godkväll alla!

Jag har tänkt mycket på det här om kärlek den senaste tiden.
Varför har jag så svårt att bara släppa taget och låta det vara?
Låta det komma för sig själv?

Jag är som en svamp som suger åt mig varenda lilla komplimang.
Jag har absolut inte svårt att falla för killar. Snarare tvärtom.
Det är inte speciellt roligt eftersom jag vet hur sårad jag blir i slutändan.

Varje gång tänker man: "Men han verkar bra, en kille som säger sådana saker måste ju mena något?"
Sedan står man där, ensam som vanligt.

Jag trivs inte som singel, det är snarare en plåga.
Jag försöker alltid intala mig själv att jag bara är 20 år och ska leva livet. Det är inte dags för mig att binda mig.
Men samtidigt känner jag mig redo för något mer.

Jag vill hitta någon som kompliterar mig, som jag kan leva mig.
Villkorslös kärlek.

Men jag vet att jag måste sluta leta och hoppas och kasta mig in i någonting. Att bara ta det med ro.
För det är då han plötsligt kommer finnas framför mig.

Tror jag iallafall.

Vilket svammel, godnatt på er!

Och tack Nabil för kommentaren, det gjorde mig verkligen glad! haha!

Ett år av saknad.
Du finns i mitt hjärta. Föralltid!

Rännstensungarna



Rännstensungarna




Den vita stenen

Minnen




Bumbibjörnarna



Luftens hjältar



Trasdockorna



My little pony



Landet för längesedan.

Nu får det räcka för idag.

Puss