---

Ibland kan man känna sig sådär otroligt lycklig. Livet känns för ett ögonblick sådär komplett.
Man går runt med ett konstant leende på läpparna och känner lyckorus.
Lyckoruset får jag alltid när jag umgås med mina vänner. Eller min familj. Då känner jag total lycka.
Som om jag borde vara den lyckligaste i hela världen. Vilket jag säkert också borde vara.
Jag har några av de mest underbara människorna i världen runt omkring mig.

Men ibland kan jag inte hjälpa det. Jag sätter mig ner på kvällen. Det är totalt tystnad. Och på något sätt känns det som om allt trillar ihop inom mig. Som om det där hålet som alltid ligger längst in och döljs av bra saker här i livet, det känns som om det expanderar och ska svälja hela mig. Det är en konstig känsla som jag ibland inte kan sätta fingret på. Att känna sådan ensamhet när jag är långt ifrån ensam. Känns konstigt och mäktigt på något sätt.
Men jag vet vad det beror på. Det vet jag. Det stör mig att jag inte bara kan släppa det och leva livet som en 21-åring utan att behöva springa och tänka på sådant. Det kommer när det kommer. Det händer när det händer.

Det känns som om alla i min omgivning har någon. Jag känner mig aldrig riktigt tillräcklig. Att jag betyder inte så mycket. Om man jämför. Det är en sådan korkad tanke så det finns inte. Det vet jag. Mer korkad kan jag inte bli. Kärlek. Jag vill bara hitta kärlek. Jag vill ha mysiga hemmakvällar och krypa upp i någons famn. Jag vill vakna på morgonen och ha någon bredvid mig. Någon att vara lycklig med. Att dela vardagen med. Det känns otroligt tomt ibland att jag nästan blir helt spyfärdig. Samtidigt känner jag mig otroligt patetisk..

The cure is if you let in just a little more love
I promise you this: a little's enough.

Ingen kommer säkert läsa det här och ännu mindre kommentera det.
Men jag fick skriva av mig lite.

Olof, Jonas, Dawid, Isac. Ni förgyller min tillvaro och ni gör mig lycklig. Ni gör att det svarta hålet i mitt bröst nästan känns helt borta. Tack för att ni finns.