I sit around and wonder,
and watch the days go by.
I look at all the pictures,
and ask, why did you have to die?

You've always been there for me,
because you were my best friend,
and I was always there for you
until the very end.

But now it's time to let you go,
your spirit now is free.
Even though you won't really be gone,
because you'll live inside of me.

So when we have to leave you
at your resting place,
I will always remember
your smiling, beautiful face.

This is hardly a goodbye,
so I won't weep anymore,
because now you're in better place
then you ever were before.

Even though that I will miss you,
and I'll think about you everyday
you'll always be my best friend,
and that's all I have to say.

jag har tänkt på det här blogginlägget i flera dagar.
Men jag finner egentligen inte ord för hur jag ska uttrycka mig.

Det gör så ont i hela mig att du inte finns kvar längre.
Jag kanske inte visar så mycket känslor. Men det är mest för att jag inte vet hur jag ska hantera det.
Det hela känns så overkligt.
Att jag aldrig mer ska få se ditt leende och få ge dig en kram.
Säga att jag älskar dig.

Jag vill dansa med dig, till våran låt. Med våra sjuka rörelser.
Äta tacos och dricka cola. Bara vara.

Det finns så mycket jag vill säga. Men jag får inte fram några ord.
Jag hatar att jag inte kunde gå till din minnesstund för att jag var tvungen att jobba.
Jag hatar att jag inte kan gråta, för jag fattar nog inte riktigt än.
Det går inte att förstå att du inte finns kvar hos oss längre. Mitt hjärta blöder.

När jag såg dig på sjukhuset. Ligga där helt kall.
Det var som om du sov riktigt djupt. Man ville nästan skrika till dig att du skulle vakna.
Men du vaknar inte. Du förstår inte hur ont det gör.

Men jag vet att du vill att vi ska leva och njuta av livet. Njuta av varandra.
Jag älskar dig Sanna Lange. Jag saknar dig av hela mitt hjärta. Jag önskar du var här.



Jag älskar dig! En dag ses vi igen. Då ska vi dansa tillsammans med våra fåniga rörelser igen.
Föralltid i mitt hjärta.