Okej, jag erkänner. Jag är världens sämsta bloggare. Jag tänker alltid att jag ska få tummen ur röven och ta mig tid att skriva en rad eller två. Sen börjar jag alltid tänka vad jag ska skriva om, och får total hjärnsläpp. Vad i helvete skulle va så intressant i mitt liv att någon människa skulle vilja läsa om det? Det finns absolut ingenting. Och här kommer ungefär Christian komma in med kommentaren "Men älskling jag tycker ditt liv är jätte intressant och jag vill mer än gärna läsa om det." Han är bara för söt eller vadå? Well, sen kan man ju alltid skriva om något som man bara älskar att disskutera. Men saken är att jag SUGER på att disskutera. Fråga Johan, enligt honom har jag aldrig någonsin kunnat avsluta en diskussion. Frågan är då vad i helvete jag har bloggen till.

Okej, tidsfördriv. Och ibland kan jag till och med finna det någorlunda roligt att skriva blogg. Fast samtidigt ganska värdelöst efter som inte en enda människa någonsin kommenterar. Fast det kan ha att göra med att det inte finns något att kommentera. Fast om jag vill ha kommentarer som effekt av mitt skrivande. Kan jag ju bara skriva att mitt liv suger och att jag bara vill dö. Då kommer jag i alla fall få någon kommentar om vilken otrolig jävla emo jag är och att jag borde gå och dränka mig, men det är i alla fall kommentarer. Fast jag har absolut ingen lust att skriva att mitt liv suger och att jag vill dö. För så är absolut inte fallet.

Det finns alltid saker med sitt liv som man är missnöjd med. Jag är tillexempel faktiskt grymt missnöjd med min kropp. Fast det är väll egentligen ingen hemlighet. Och det sjuka är att jag inte har kraft nog att göra något åt det. Och tro mig jag har försökt. Så sådana som Goran, som bara måste slänga kommentarer. Tycker jag kan ta och dra rätt käpp åt helvete. Sen är man alltid missnöjd med sin vardag emellanåt. Det kan alltid bli bättre. Och när jag inte riktigt alltid orkar med min hemska vardag. Så flyr jag in i

MUSIKENS värld. Det finns inget som är mer underbart, än att bara sätta sig på bussen och bara luta sig mot fönstret och bara lyssna på sina favoriter. Jag har alltid varit den typen som är helt nere och aldrig sett det som är bra med livet. Jag har absolut inte många vänner, knappt några alls. Och dom man har kan man knappt kalla vänner. Men de som står mig riktigt nära, är inte många. Absolut inte, men de är fan så jävla bra! Okej, jag blir retad och utsatt ganska så mycket, men jag har en underbar pojkvän och vänner som stöttar mig.

ibland glömmer jag faktiskt bort att andas, men sen kommer jag att tänka på alla de små saker i livet som gör mig glad. Och jag börjar genast att leva igen.

---

Okej, jag vet. Jag suger på att skriva. Men ville bara få fingarna att vandra lite fram och tillbaks över tangentbordet. Vi hörs alla, och jag kommer tillbaks.

PEACE.