Igår så var Malin, Jimmy, Amanda och jag ute på banken. Jag kan säga att kvällen var ganska lyckad. Kanske lite salongsberusad, typ. Men trots huvudvärken och illamåeendet så var kvällen riktigt underbar. Fast det bästa hände ju faktiskt på vägen hem. Egentligen är det inte så roligt, fast det var då. Vi skrattar fortfarande åt det.

Malin var lite för salongsberusad för att gå själv. Så Jimmy var så snäll och erbjöd sig att bära henne på ryggen. Men lilla Malin ville inte sitta still på ryggen. Det hela slutade med att Malin och Jimmy låg på marken. Malins öra svullnade upp och ser ut som om det fått världens smäll. Liknar nästan ett blå/lila blomkålsöra. Vi skrattade åt det hela natten och morgonen.

Sen idag när vi gick till apoteket för att Malin ville ha smärtstillande, så fick vi veta att hon brutit örat. Det gjorde bara att vi skrattade mer. Liksom hur stora är oddsen? Men det krävs verkligen henne till att göra något sådant. Så jag är inte precis sådär jätte förvånad.



Jag är jätte arg just nu, jag vet inte varför. Men jag är så arg att jag inte ens vet var jag ska ta vägen. Jag blir nästan lite rädd för mig själv. Jag skulle, utan tvekan, vilja slå någon just nu. Jag är så trött på allt och alla faktiskt. Eller jag är iallafall trött på att alla ignoerar mig. Men frågan är ju varför jag egentligen skriver detta. Det är då fan ingen som läser detta, ännu mindre bryr sig.

Men ibland är det bara så jävla påfrestande när man verkligen försöker prata med människor och det enda de gör är att ignorera än. Jag vet inte om jag är världens sämsta kompis och bara skrämmer iväg alla.

MEN NU HAR JAG FAN FÅTT NOG.

Det gör så jävla ont att känna sig bortglömd

quidquid latine dictum sit, altum viditur
allt som sägs på latin låter djupsinnigt