Nu är sjuksköterskan här och byter ut morfars sondmat.
Det är läskigt att det ska vara såhär.
Man försöker att hålla modet uppe och inte gråta.
Men det blir en del stunder på toaletten, lutandes mot väggen och
med tårar som faller ner för ansiktet.

En del har frågat mig vad det är för fel på honom.
Vilken sorts sjukdom han har.
Så jag tänkte skriva det här.
Så jag slipper dra det flera gånger.

Min morfar åkte in till sjukhuset för några månader sedan.
Kanske 4 månader sedan.
De trodde han hade cancer i magsäcken.
Vilket det också visade sig att han hade.
Men de trodde även att han hade cancer i bukspottskörteln.
Då lever man kanske i 5 eller 6 månader.
Kan tillochmed leva upp till ett år.
De visste inte om han hade cancer i bukspottskörteln. Vilket
de skulle se när de opererade honom.
Det visade sig att det var så.
Allt hade gått så långt så det fanns inget de kunde göra.
Vi fick även reda efter operationen att han hade cancer på fler ställen.

Han har alltså cancer i magsäcken,
bukspottskörteln, fettvävnaden och halsen.
Han har inte lång tid kvar att leva.
Detta äter upp mig.

På onsdag ska hans läkare komma hit och de ska disskutera
bromsmedicin.
Det är lite på gott och ont.
Bromsmedicinen kan minska tumören och göra att han inte har lika ont.
Dessutom så får vi mer tid med honom.
Vi går på kvalitetstid nu.
Varje sekund är viktig.

Alla blickar är viktiga.
Man suger åt sig varje ord han säger
Allt tar man till sig och sparar.
Varje liten rörelse.
All kärlek tar man till sig och ger tusen åter.

Livet är inte rättvist