Jag är nu i Sölvesborg.
Jag trodde det skulle kännas ganska okej nu när mofar har fått komma hem.
Men gud vad fel jag hade.
Han har sondmat inkopplat. Han kan knappt äta. Viskar när han pratar.
Han äter en massa mediciner.
Det kommer skötare och läkare hit.

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Detta älskade huset har alltid vatt så fullt med liv och skämt.
Nu är det bara kallt och kalt.
Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra.
Aldrig har hela Sölvesborg sett så trist och grått ut.
Aldrig har jag aldrig varit såhär tom.
Det finns inte ord för den sorg som jag känner,
eller som infinner sig här.
Enorm tystnad.

Sköterskan var här innan och kopplade in sondmaten.
Det känns så konstigt att se morfar, tyna bort.
Dessutom ha den där stången som han håller i kopplad med sondmat.
Han är så smal, nästan ingenting kvar.
Varje gång jag försöker att inte känna efter.
Jag vill inte känna, jag vill inte veta.

Jag stänger ögonlocken och känner hur det bränns.
Tårarna bara vill fram.
Men dels känns det som om jag måste vara stark för morfars skull.
Han vill inte se mig ledsen och förstörd. Han vill se mig
glad och lycklig. Det vet jag. Han kommer alltid vilja se mig på det sättet.

Och jag älskar honom med hela mitt hjärta.

Fan nu kom de förbannade tårarna.
Men nu måste jag vara en stor flicka.
Torka tårarna och hjälpa honom.
För ikväll är det jag och han.
Plus den stora tomheten och sorgen.