Jag vet inte riktigt vad jag ska göra längre.
Det känns som om hela mitt liv har stannat upp.
Som om jag inte riktigt fungerar längre.

Jag har lärt mig att vara duktig på att skratta när jag är med mina vänner.
Att skämta, vara framåt och se allt positivt.
Det gäller överallt. På jobbet och hemma med vännerna.

Men sanningen är att jag håller sakta på att dö innifrån.
Jag ruttnar känns det nästa som.
Jag är totalt olycklig och otroligt deprimerad.
Det finns ingen som vet vad som händer bakom stängda dörrar.

All sorg och all saknad, rinner ur mig så fort jag säger hejdå
och åker hem.
Låser dörren.
Då faller jag ner i soffan, gråter.

Inte för att jag tror det är någon som kommer orka att läsa allt detta. Men jag var bara tvungen att få ut det.
Jag vet inte hur länge till jag ska orka helt enkelt.

Att sitta här, i mitt andra hem i Blekinge. Och sorgen är mer påtaglig än någonsin.
Ett tungt hjärta, ett bristande tungt hjärta.
Jag känner mig levande död.
Jag känner mig konstant spyfärdig och illamående.

Jag skulle egentligen bara vilja stanna upp.
Skricka helt förtvivlat och bara visa hur mycket det brister inne i mig.
Men nej jag spelar vidare. Jag skrattar, är framåt. Lever upp.
Medan jag dör sakta inombord. Och jag inser att ingen någonsin kommer förstå.

Funderar stark på att lägga ner den här bloggen. För ärligt, vem vill läsa om mitt trista liv.
Vem bryr sig, ärligt talat.
Vill lägga ner både bloggen och mitt liv. Och bara sätta mig i min lägenhet. Iallafall för ett tag.
För just nu, finns jag inte längre. En stor del av mig begravde vi ner igår och kan inte hitta en väg ut, mot ljusare tider.

Kim Sjökvist
med tårar, ångest och sorg