”Det går över” får du höra. Gång på gång. Klyschans beska eftersmak lägger sig som en tät dimma över ditt meningslösa liv. Det har pågått under lång tid, men i perioder på något vis. Det är svårt att förklara någonting man själv inte riktigt kan förstå. ”Det är utanför ditt förstånd” fick du alltid höra som liten. Nu när jag är vuxen, är jag faktiskt beredd att hålla med.

 Orden viner likt dödliga pilar på det dämpade slagfältet. Slagfältet trappuppgång. Du tänker inte på vad du säger. Jag hoppas åtminstone att fallet är så. För dina ord sårar mer än knivhugg. Dina ögon väser ilsket mitt namn. Du kan omöjligt ha älskat mig. För nu sliter du mig i stycken, och du är medveten om det. Jag kommer inte resa mig igen. Snart får du in slaget som innebär knockout.

Då reser jag mig inte, då är jag slut. Det vet du. Alltför väl. Trots detta fortsätter du. Piska, slå och fördärva. Så behandlar man inte någon man påstått sig älska. Jag uppfattar din närhet. Du finns där. Det känns som att du med glädje och en viss triumf, njuter av att bryta ned mig. Del för del. Slag för slag. Förtvivlat försöker någonting inom mig viska att ”det går över”. Men orden rinner av mig likt blodet som skenande rinner från min handled. Jag betraktar min spegelbild. Jag ser en smärta, men smärtan från min dunkande handled känner jag inte. Det är som att den inte existerar. Det är bara en tidsfråga innan det är slut, över. Över ja, allt går faktiskt inte över.