Jag satt fast på botten, trodde aldrig helvetet skulle ta slut Men så kom du, räckte fram din hand och hjälpte mig ut Du fick mig att önska fast jag gett upp hoppet för länge sen Du fick mig att börja tro på kärleken igen Redan första gången vi var blev jag överdrivet kär. Visste inte att men redan efter en dag kunde känna så här Men efter några dagar försvann du lika fort som du kom Du gick din väg och vände dig aldrig om Jag fick aldrig veta vad jag gjorde för fel Snälla kom tillbaka behöver dig för att vara hel

Jag vet att jag, en gång i tiden, visste vad skratt och leenden innebar. Jag visste vem jag var och vad jag gjorde. Ja, jag visste verkligen. Nu liknar jag mer någon som försöker skratta och le. Ja, jag gör som så många andra gör. Jag går runt och gör allt vad jag kan, allt för att gömma att jag inte längre vet vad lycka är. Det hade låtit väldigt poetiskt och vackert att skriva att jag inte vet vad kärlek är. Men trots det vill jag inte ljuga. Några rader av ord får mig inte på bättre humör nu, hur vackra de än är. Det går inte längre. Så ja, jag vet väl vad kärlek är. Men jag vet faktiskt inte om jag vet hur det känns. Låtsaskärlek är ingenting för mig längre, det får mig bara att hata mig själv ännu mer. För om mina tårar hade varit ett väder, hade de varit ösregn. Hade de varit ett tillstånd hade de varit bottenlös sorg. Hade mina tårar varit en del av livet, hade de varit döden. J

ag vet att jag, en gång i tiden, visste att tårar kom vid kärlekens slut. Jag visste att jag inte borde ge mig in i den förbannade leken. För det är just vad kärleken är, en lek. En lek som krossar, sårar, förstör, dödar. Kärleken är som en bil utan förare. Här och var kör den på någon, skadar den. Inte med mening, förstås, och inte för att ödet vill det. Allting handlar bara om en JÄVLA slump. Nuförtiden ser alla mig som, en som liknar någon som en gång förstod varför tårarna kom. En som visste bättre än att förstöra för sig själv. De tycker att jag liknar någon, som en gång trodde på det alla sa. Men tiden läker inte alla sår.

Jag vet vad som händer när äkta vänskap tar slut. Jag vet att man gör allt man kan för att inte visa att något är fel, jag vet hur det känns. Det känns likadan som med allt annat man gömmer här i livet. Drömmen att alltid kunna gå till någon och berätta allt som hänt, finns inom oss alla. Men ändå gör alla så som de inte borde göra. Fast det går inte att någon kommer fram med en mall och säger: ”Hej, det är såhär ni ska göra i framtiden, då blir ni bra” Livet funkar bara inte så. Livet är mer som en uppgift man måste klara utan att be fröken om hjälp. Det går inte att bara räcka upp handen och vänta på att någon ska komma och sudda ut sorgen ur ditt liv, när du inte når ända fram till suddgummit. Det är något du måste klara själv, på ditt sätt.

Och jag vet att jag, en gång i tiden, visste hur jag skulle göra alla sakerna på mitt sätt. Jag hade hittat den jag ville vara, och om dagarna gick jag runt, lycklig som vilken annan människa, och bara var. Var på mitt sätt, gjorde på mitt sätt, levde på mitt sätt. Men allting krossades, av den jävla slumpen. Jag vet nu, att fast man har drömmar och all vilja, når man inte alltid dit man försöker. Folk skaffar sig en bild av en utan att riktigt veta vad som egentligen borde finnas på den bilden.

Jag vet att jag, en gång i tiden, levde livet för fullt, men att jag sedan glömde bort hur det gick till