Jag har suttit och tänkt en del nu när jag varit ensam,
och inte spenderat så mycket tid hemma hos Katti och Emelie.
Något som verkligen slagit mig.
Det är att min mofar är död.
Det är helt ofattbart.
Det gör fortfarande lika ont, det är en grym smärta.
Som jag dessutom måste leva med.
Hur ont det än gör, så måste jag gå vidare.

Varför skulle just han dö?
Varför upptäcktes det så sent.
Om det hade upptäckts tidigare. Innan spridningar.
Hade du överlevt då?

Jag har suttit och tänkt på alla minnen med dig.
Allt man sa, men inte gjorde.
Jag vet att jag alltid kommer ångra att jag inte visade mer, hur mycket jag älskade dig och hur mycket du betydde för mig.
Denna sommaren kommer göra så förbannat ont.
Att du inte är med oss.
Du fyller ju år snart. Den 7 juli.
Men du är inte här längre. Och ibland vet jag inte vad jag ska ta mig till.

Jag gråter och det gör ont i hela kroppen.
Jag önskar att du var här.
jag vill bara ge dig en kram, känna dina armar runt mig och hur du skämtar med en.
Spela fotboll i trädgården.
Eller spela racket.
Jag vill äta dina kåldolmar och dina skrabbeluckor.
Jag vill bara fem år igen och att du ska köra mig på din cykel ner till havet och mata fåglar och leka på lekplatsen.
Jag vill att du ska ta mig och mina syskon till lekplatsen och leka igen.
Jag vill höra dig skratta.
JAG VILL ATT DU KOMMER TILLBAKS.

Fan, fan, fan, fan