Godkväll alla!

Jag har tänkt mycket på det här om kärlek den senaste tiden.
Varför har jag så svårt att bara släppa taget och låta det vara?
Låta det komma för sig själv?

Jag är som en svamp som suger åt mig varenda lilla komplimang.
Jag har absolut inte svårt att falla för killar. Snarare tvärtom.
Det är inte speciellt roligt eftersom jag vet hur sårad jag blir i slutändan.

Varje gång tänker man: "Men han verkar bra, en kille som säger sådana saker måste ju mena något?"
Sedan står man där, ensam som vanligt.

Jag trivs inte som singel, det är snarare en plåga.
Jag försöker alltid intala mig själv att jag bara är 20 år och ska leva livet. Det är inte dags för mig att binda mig.
Men samtidigt känner jag mig redo för något mer.

Jag vill hitta någon som kompliterar mig, som jag kan leva mig.
Villkorslös kärlek.

Men jag vet att jag måste sluta leta och hoppas och kasta mig in i någonting. Att bara ta det med ro.
För det är då han plötsligt kommer finnas framför mig.

Tror jag iallafall.

Vilket svammel, godnatt på er!

Och tack Nabil för kommentaren, det gjorde mig verkligen glad! haha!