Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna sätta ord på det jag känner.
Det är som en klump i magen som bara blir större och större.
Det känns som ett konstant illamående.

Jag går igenom månad för månad hela tiden i mitt huvud.
Jag har raderat alla sms. Men jag har läst dom så många gånger att jag kan utan tvekan rabbla upp dom
utantill.

Jag spelar igenom kvällen när vi först träffades. Fast jag ignorerade dig och stötte bort dig så gav du dig inte.
Nu är det du som stöter bort mig.

Jag vill inte riktigt förstå vad som har hänt.
Att någonting som har pågått under en så lång tid. Som jag trodde växte till något riktigt bra.
Kanske, möjligtvis. Eller jag hoppades. En framtid tillsammans. Men hur dum får man vara.

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Jag är tom. Visst jag kan skratta, le. Men allting känns hopplöst och jag håller konstant tillbaks tårarna.
Det känns som om jag ska spy.

Meningslöst.