Just idag känner jag lycka.
Jag inser verkligen vilka underbara vänner jag har
lyckats skaffa mig här uppe.

När jag bodde i Skåne. Hade jag inte mycket till vänner alls.
Det mesta var bara väldigt ytligt. Och ingen som jag idag kan känna
verkligen var min vän. Utan jag var mest den som man ringde när ingen annan fanns där.
Jag har fått stå ut med väldigt mycket skit i min uppväxt. Mer än vad folk kan föreställa mig.
Och jag kan se tillbaks och känna en stor sorg. För jag missade så mycket.

Jag växte upp väldigt snabbt. Jag var inte riktigt den där lyckliga människan som sprang runt och njöt
av livet. Allt var ganska svart.

Men sen flyttade jag 30 mil bort. Och som min pappa sa. Så är det, det bästa jag någonsin gjort.
Jag hittade mig själv. Jag insåg vem jag är, och vem jag vill vara. Jag lärde mig att stå på mig själv.
Jag har träffat en del människor här. Även fast en del bekantskaper kan vara ytliga (vem har inte sådana). Så har
jag hittat vänner som står mig så otroligt nära som jag älskar av hela mitt hjärta.

Även fast min uppväxt kanske har satt spår i mig. Jag är väldigt känslig. Behöver bekräftelse. För jag är alltid rädd att historien ska upprepa sig. Att jag ska stå där ensam och hur hela ens själ känns krossad.

Men just nu, just idag. Är jag lycklig.

Jag har hittat hem.